Borta bra, men hemma bäst?
Jag har aldrig riktigt gillat det uttrycket. Jag har alltid älskat att vara just borta, om det så bara handlat om en annan stad. Jag älskar att man överhuvudtaget kan resa i princip vart man vill i hela världen utan några som helst begränsningar. Det enda som hindrar är pengar, och fantasin.
Nej, jag är trött på Sverige. Det kan jag lova! Trots London och Prag redan i år vill jag bort igen. Istället för att mätta min hunger efter nya platser har jag bara blivit ännu hungrigare.
Jag har funderar på om jag kommer känna mig mer fast och hemmastadd i Auckland när jag flyttat dit, eller om jag väl där kommer att inse att jag faktiskt hör hemma i Sverige. Tänk om jag inte känner någonting av det? Kommer jag någonsin hitta en plats på jorden där jag ska vara och där mitt liv ska utspela sig? Eller kommer jag bli en sådan människa som har fem lägenheter utspridda världen över, och hur fan skulle jag ha råd med det i såna fall?
Visst är Sverige ett fantastiskt land, det förnekar jag verkligen inte. Vi är ett fantastiskt folk med ett nästintill unikt demokratiskt styre som få länder får se skymten av. Men allting i livet handlar inte om just välfärd egentligen. Min syster, som nyligen rest i Thailand i en månad, sa att vi svenskar borde vara så tacksamma för det vi har. Hon inser mer och mer hur mycket hon har att vara tacksam för efter att ha sett hur livet ser ut i Asien.
Tänk om alla kunde inse hur bra vi har det här?
Nej, jag vill ut och se alla kulturer, lära mig alla språk, kunna prata med vilken människa som helst och besöka var huvudstad som finns. Jag vill dö med mina minnen i bakhuvudet om allt jag upplevt, och aldrig någonsin känna att jag gått någonting om miste.
Tyvärr så kommer mina drömmar aldrig fullt besannas, och även om de skulle det skulle nya snabbt dyka upp igen. Men jag vill åtminstone göra det jag kan för att göra mitt liv till något meningsfullt för mig, något jag kan vara stolt över.
Hur kan man dö nöjd, vetandes att man inte bidragot med någonting till vår värld? Jag kan bara hoppas att jag bidrar med någonting innan det är min tur att trilla av pinnen.
Nej, jag är trött på Sverige. Det kan jag lova! Trots London och Prag redan i år vill jag bort igen. Istället för att mätta min hunger efter nya platser har jag bara blivit ännu hungrigare.
Jag har funderar på om jag kommer känna mig mer fast och hemmastadd i Auckland när jag flyttat dit, eller om jag väl där kommer att inse att jag faktiskt hör hemma i Sverige. Tänk om jag inte känner någonting av det? Kommer jag någonsin hitta en plats på jorden där jag ska vara och där mitt liv ska utspela sig? Eller kommer jag bli en sådan människa som har fem lägenheter utspridda världen över, och hur fan skulle jag ha råd med det i såna fall?
Visst är Sverige ett fantastiskt land, det förnekar jag verkligen inte. Vi är ett fantastiskt folk med ett nästintill unikt demokratiskt styre som få länder får se skymten av. Men allting i livet handlar inte om just välfärd egentligen. Min syster, som nyligen rest i Thailand i en månad, sa att vi svenskar borde vara så tacksamma för det vi har. Hon inser mer och mer hur mycket hon har att vara tacksam för efter att ha sett hur livet ser ut i Asien.
Tänk om alla kunde inse hur bra vi har det här?
Nej, jag vill ut och se alla kulturer, lära mig alla språk, kunna prata med vilken människa som helst och besöka var huvudstad som finns. Jag vill dö med mina minnen i bakhuvudet om allt jag upplevt, och aldrig någonsin känna att jag gått någonting om miste.
Tyvärr så kommer mina drömmar aldrig fullt besannas, och även om de skulle det skulle nya snabbt dyka upp igen. Men jag vill åtminstone göra det jag kan för att göra mitt liv till något meningsfullt för mig, något jag kan vara stolt över.
Hur kan man dö nöjd, vetandes att man inte bidragot med någonting till vår värld? Jag kan bara hoppas att jag bidrar med någonting innan det är min tur att trilla av pinnen.
Kommentarer
Trackback
