LOUISE

Allt fler jag känner börjar prata om ålderkriser. Roligt nog är de flesta i 20 års åldern, då man bör njuta fullt ut av livet istället för att rädslas det. Men det är väl helt naturligt antar jag.

Jag för min del går och inväntar min kris, men den tycks liksom aldrig komma. Det faller sig väl in helt naturligt att krisa inför flytten? Jovisst, än så länge har jag hunnit krisa över alla de saker som egentligen inte är så viktiga.

- jag kommer inte åka med "mina" busschaufförer
- jag kommer inte kunna prata svenska bara sådär
- det är jobbigt att ladda hem skype

Så långt har jag kommit ännu i princip.. Och härnäst då? När kommer jag till det stadiet där jag kanske inte kan sluta gråta över allt jag lämnar bakom mig? Där någon sorts ångest kryper fram om en helt okänd framtid i ett helt okänt land?

Självfallet är det inte vad jag vill ska bli min reaktion, jag är nöjd som det är nu. Helst vill jag bara åka och ta itu med alla känslor därnere och inte här alls. Det kanske kommer på planet? Haha, det vore ju något..

Eller så är jag kanske rentav ganska stark i huvudet och redo för detta? Kanske är jag redo att införliva en dröm jag haft så hemskt länge, att sorgen är av midre betydelse och glädjen väger över så pass mycket att det inte blir några tårar?

Eller nej, tårar blir det, om inte på min avskedsfest så blir det när jag åker, hur kan man lämna familj och vänner utan det?

Det återstår att se..