LOUISE

En sak har fastnat i mitt huvud, en sak som jag och Klara tjatade ihjäl oss i London men ändå är det lika kul fortfarande. Ett litet internskämt så att säga. Men nog om det.

Jag sitter och tänker på hur jävla bra vi har det här i väst, för att inte prata om just Skandinavien. Jag blir så fruktansvärt jävla trött på mig själv när jag tänker på vilken jävla dubbelmoral jag, och säkert många andra, så ofta ligger inne med. Absolut ingenting som är medvetet eller illa ment, men så jävla dåligt!

Jag är alltid så snabb med att tycka till och ha åsikter, vilket absolut inte är en dålig egenskap. Men när det kommer till just saker såsom miljöpåverkan och levnadsstandarden i u-länderna är jag också snabb med att tycka till om hur vi egentligen bör leva för "gottgöra" för all skit vi släpper ut i luften och alla människor som svälter medan vi har 5 mål om dagen -MINST.

Vilket jävla skitsnack det egentligen är, för vad gör jag mer än någon annan för miljön och våra medmänniskor? Absolut ingenting. Inte ett piss. Förutom att jag sorterar papper.. Vilken HJÄLTINNA! Hah. Så dumt är det.

Sen så tänker jag också på denna eviga hysterin om att banta innan sommaren. Visst fan jag även jag sympatisera med alla kvinnor och män som vill bli lite mer fit innan strandsäsongen, jag är ju en av dem! Men jag förstår mig FAN inte på människor som hänger upp sig över sin vikt, siffror, och slutar äta eller börjar träna överdrivet för att förlora dessa oönskade kilon. Vad i helvete är era problem, om jag får fråga?

Som sagt så är jag inte helt oskyldig själv, och även om jag inte hänger upp mig över vikt så kan minsann även jag noja över det. Men kanske borde vi vara lite mer TACKSAMMA för att vi lever i ett land där det faktiskt finns mat och möjlighet att äta sig mätt var dag. Vi tar så mycket för givet, vi västerlänningar. Vi är några förjävliga skitstövlar som bryr oss mer om "dagens outfit" eller Kissies senaste blogginlägg än om våra medmänniskor.

Ibland önskar jag bara att det kunde finnas mer kärlek, värme och gemenskap här i världen, men det finns inte längre. När det kommer till att skaffa barn har jag väldigt svårt att se mig själv med det. Och missförstå mig inte, jag bedömer absolut ingen som vill ha barn och det är någonting som alla har rätten till att skaffa, men här kommer MINA främsta anledningar till att inte skaffa det:

- får jag en flicka kommer hon nästan säkerligen bli våldtagen någon gång under sitt liv. Inte uteslutet att en pojke skulle bli det heller för den delen.
- mitt barn skulle förmodligen bli misshandlad någon gång i sitt liv
- mitt barn skulle eventuellt få stå ut med trakasserier, mobbing, mobba andra barn, knark, sprit etc.
- mitt barn skulle kanske någon gång i sitt liv önska att han/hon aldrig någonsin fötts
- mitt barn skulle få ta konsekvenserna av växthuseffekten, och få se vår f.d. vackra planet falla sönder och vittra bort, på grund av min och tidigare generationers felande

Ja, alltså det finns tusentals anledningar (för mig) att inte skaffa barn. Å andra sidan finns det oändligt många anledningar för de flesta andra att skaffa det. Som en vän sa: "Men tänk på alla underbara stunder du får med ditt barn istället" och just så har jag faktiskt inte tänkt på det tidigare. En klok tanke. Kanske ändrar jag mig någon dag, och skaffar barn även jag.

Kanske inser även jag en vacker dag att jag inte kan fortsätta leva som jag gör. Inte kan fortsätta förlita mig på mat i kylen, en fungerande dator, mobil med täckning och pengar på kontot.

Eller ska man behöva hamna på gatan för att inse hur jävla bra livet är, och hur jävla bra standarden är här i Sverige?