LOUISE

Jag känner mig helt deprimerad just nu. Jag tänker på hur det blir efter skolan, ni vet det finns ju alltid dem som kommer ut i livet, blir något framgångsrikt och stort, också finns det dem som blir kvar. Bor hemma. Jobbar på något lokalt ställe och flyttar till grannlägenheten för att de är såå beroende av sin familj och alla i närheten att de kan inte tänka sig ett liv utan dem. Ungefär som i Everybody Loves Raymond.
Men så vill ju inte jag ha det!
Men det känns som att det är mitt öde trots alls.
Jag känner mig så instängd här. Det har inget med trivsel att göra, för jag trivs här. Men jag är rastlös, jag är som ett inburat vilddjur som bara vill ut och jaga igen, inte vill nöja sig med fryst kött när det finns färskt att fånga själv.

Jag vill bara ha 150 000 kronor i handen och åka. Bara dra. Resa jorden runt. Plugga lite. Jobba lite. Resa mycket. Och få se världen, få erfarenheter. Bo lite här och var och lära mig nya språk.
Men det kommer ju aldrig hända. Jag kommer bo här i Varalöv när jag slutat gymnaiset, bara vänta på att något ska hända istället för att få något att hända. Aldrig ta den där chansen man bara får en gång i livet.
Och det känns riktigt, riktigt patetiskt. Jag mår dåligt när jag tänker på att det längsta jag kommer få komma ifrån detta året är Norge. Med familjen. Jag vill bort, men det går inte.

Sen om 40 år kommer jag sitta där i min villa i någon förort och ångra att mitt liv har varit så fantastiskt händelsefattigt och bara vilja ta livet av mig av illamående, fullt medveten om att inget gick som jag ville.
Nej, så vill jag fan inte ha det. Ändå känns det som att det är exakt så det kommer att bli.