LOUISE

Jag har verkligen tvångssyndrom har jag nu insett. Jag sträcker på fingrarna. Jag KAN inte hjälpa det, jag bara gör det hela tiden utan att tänka på det, mest när jag sitter vid en dator. Det ser nog konstigt ut men ja, sån är jag!
Sitter nu i biblan med Mathilda och Lina, my babies <3 Är ganska sleden efter en lång natt, många om och men har flugit genom mitt huvud och jag har kommit fram till en sak; jag bryr mig inte längre. Jag har blivit en känslokall varelse. Jag som började gråta för ingenting, och nu aldrig. Men det handlar inte egentligen om att jag är tömd på känslor, jag har också massor av kärlek etc i hjärtat, men det stannar där. Varför visa sig svag? Varför visa sina svagheter?
Det enda som är värt att visa nuförtiden är en starka sidor, det gäller att bevisa för människor att jag är jag, ingen kan sätta sig på mig och ni kan säga precis vad ni vill för jag bryr mig inte!
Enda sättet att bevisa det på är att verkligen mena det, och det gör jag nu. Det är slut på allting.
Jag har känslor, självklart! Men dem tynar bort sakta men säkert på vissa håll, och när jag tänker på Mathilda och Lina så har jag beviset på att blod inte är tjockare än vatten, för hur skulle dem två isf kunna betyda så oerhört mycket för mig? Och Malin då? Samma sak för henne, det gamla vanliga men ni betyder inte mindre för mig än den lilla del av familj jag har som fortfarande finns kvar.
Har jag två systrar eller en? Jag vet inte längre helt ärligt. Jag är tom på ord och snart på känslor också, mitt tålamod är slut.

För att skriva något lite mindre deprimerande (haha) så drömde jag om att jag hade en massa pengar inatt. Vad är det med mig opch pengar egentligen? Jag drömmer om det hela tiden ;s I alla fall, jag vet ej om jag kan beställa mina älskade skor från Forever21.com för frakten visade sig kosta minst $39, så om någon annan är sugen på att shoppa så säg till! Annars får jag spara och beställa såpass mycket att frakten är gratis!
Eller ska jag spara?
Det är svårt, det dära med pengar. Det har ju aldrig varit livsviktigt för min del med att ha svindyra märkeskläder eller ha mycket pengar, men jag inser hur stor påverkan det har på ens framtid.
Om jag vill plugga i italien som kostar 300 000, ska man ta lån på hela skiten isf? Om jag ska plugga långt borta i Sverige, hur ska jag ha råd med det (boende, mat, böcker etc)?
Det är inte klokt hur mycket en sådan materiell sak kan påverka oss, folk dödar för pengar, till vilken nytta? Att kunna bo vackert eller bära kläder som kostar vad en medelklassare tjänar om året?

Mitt mål i livet är att tjäna mycket pengar. Jag känner på ett sätt att jag är en lika svag människa som alla andra isf, men vad ska man göra egentligen då? Den starkaste överlever. Det som inte dödar en, härdar en (eller ska man säga den?). Live hard, die young.
Jag följer strömmen, medveten om att det aldrig lär göra mig lyckligare än vad jag är med en bra inkomst, om jag nu någon gång lyckas få det. Men jag är ju som jag är, jag nöjer mig inte, på vissa plan i alla fall.
Det gäller att byta upp sig, överväga och aldrig slänga sig in i något.
Jag vill ha allting uträknat, men ändå inte. Vad ska det bli av med mig? Hur kan jag räknas som en bra människa när jag bryter med två familjemedlemmar, egentligen? Vad ska det bli av mig i långa loppet?

Det finns så många frågor, men för tillfället är dem undansopade. Inga tårar ska rinna, inga panikattacker, ingen ångest, BARA LEV!

Jag lever bara. Jag vill bara göra det bästa möjliga av det.
Får man kallbrand i benet får man hellre kapa av det och leva med ett ben, istället för att dö.



Bastet - kärlekens och fruktbarighetens gud i det forna Egypten.