LOUISE

Natten är egentligen den mest fridfulla tiden på dygnet när jag tänker efter. Det är då alla dåliga tankar försvinner, lugnat drar över en som en mild bris och lägger sig tungt. Även om man är vaken långt efter midnatt, helt obenägen att kunna sova, så ligger det ändå en slags frid över en. I alla fall över mig!
Jag tar ett djupt andetag in, håller det kvar, och sedan pustar ut. "En ny dag, nya möjligheter, nya saker att glädla sig åt." Det är nu, nattetid, som min hjärna arbetar som mest, varesig jag sover eller inte.

Ibland är det på nätterna som jag kan få till riktigt grymma saker till t ex ett skolarbete, för då ligger spelplanen helt öppen för mina tankar. Allt är möjligt. Sover jag, så avreagerar sig hjärnan på drömmar.
Mina drömmar är intensiva, detaljrika, ofta känslosamma och en drömtydare hade hoppat i taket om han hade fått tyda alla mina drömmar. Men drömmar betyder väll ingenting egentligen? De är ju bara en reaktion på allting vi upplever under dagen, speciellt undermedvetet.

När jag tänker efter hänger ibland en hel dag på hur man sover, jag blir lätt nedstämd i flera timmar efter att jag vaknat om jag drömmer exempelvis att en närstående till mig går bort.

Andra drömmar gör en mer fundersam, man börjar undra var den fina linjen mellan dröm och verklighet går egentligen. Finns det någon fin linje alls? Kanske är hela livet en dröm. Eller så är drömmen det enda "riktiga" vi får uppleva i livet? Vem vet? Har det med ens tidigare liv att göra med? Det finns tusen frågor, och fler blir dem varje natt. Varje natt när jag befinner mig här, filosofisk och undrande över livets mening, i min säng och ett svagt ljus från en lampa i fönstret.. Vad är livets mening?

För vore det inte härligt egentligen om vi bara slungades ut på en öde ö, helt ensam, och får leva det livet i, låt oss säga, två tre år.. Hade inte det varit underbart egentligen? Fast det låter ju mer romantiskt än vad det egentligen är förmodar jag; sitta framför sin alldeles egna brasa och grilla en fisk man själv fångat på spett, för att sedan somna till naturens egna läte och brasans sprakande.
I verkligheten finns där ju en miljon småkryp med i bilden. Då är det nog inte så jävla romantiskt längre. Men man vet ju inte. Vi kommer aldrig att få veta. För här sitter jag i min bekväma säng, jag har tvn igång och en lampa för att ge en bekväm belysning och dessutom kan jag gå ut i mitt kök precis när som helst och hämta något att äta. Lite senare kanske jag tar och läser i min bok och tillslut somnar till tvns både irriterande och vaggande ljud.

När jag tänker på det så, så undrar jag vad i helvete vet jag egentligen om livet? Livet uppskattas nog aldrig fullt ut förrän man bott på gatan, mist en person som stått aningen mer nära än alla andra, förlorat allt man ägt och ända kunnat somna med ett leende varje kväll.
Det är att leva!
Det jag gör nu är ju egentligen ganska patetiskt. Jag sitter här och drömmer, det finns så mycket jag vill göra, okey jag kanske gör allting jag vill en vacker dag också; kanske reser jag jorden runt, kanske volontär arbetar jag i något fattigt land, kanske blir jag miljonär och skänker hela min förmögenhet till välgörenhet eller något sådant.

Men fram tills dess, vad fan vet jag?